Musik och knän

I morse åkte jag ut på landet för att hämta min vän E som bor där. Det var 5 grader ute och solen sken och vinden höll sig helt stilla. Alla vackra lönnar skiftade i rött, orange och gult och alla andra träd gjorde sitt bästa för att ackompanjera. Strax innan jag svängde av till E så passerade jag en sjö som låg spegelblank och med med en lätt dimma just lättande. På radion spelade de passand nog Anna Ternheim och Today Is A Good Day. Det var måndag och livet var bra.

Jag var ute och sprang efter jobbet idag, 18,5 km. Tränar inför maran och idag blev det helt klart för mig att utmaningen inte kommer vara så mycket på det mentala planet och inte heller kommer "flåset" vara ett problem. Det blev idag helt klart för mig att det är knän och höfter som kommer vara problemet... är det verkligen så illa att jag måste bekanta mig med ett gym? *suckar*

Lyssnade på en massa bra musik under den en och en halva timmen jag sprang. Bland annat avnjöt jag Timbuktus Det löser sig. Blundade några steg och befann mig i min egen musikvideo. Även om den slacker-attityd han sjunger om i låten egentligen inte tilltalar en strukturerad person som jag så gillar jag den. Ibland känns det bra att tro att allt bara löser sig. När Kent höjer tempot i LSD någon? känns det som jag flyger fram. Denna kvalitetsmusik blandas med I Kissed a Girl (Katy Perry) och Sexy Back (Justin T) och det känns helt ok.

Dagens låttips är annars Kent med Våga Vara Rädd. Du frågar mig vad kärlek är men jag vet inget om det där bara sånt som man kan mäta kan jag förstå.

/ trötta-ben-Vinter