Superlativ

Efter en underbar dag jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, i sällskap av vänner jag aldrig kan förtjäna styrde Sambon, Skrot och jag mot Lappland. Genom stora skogar under vackra regnbågar körde vi på vägar som i vissa fall knappt förtjänar namnet och landade efter ganska många timmar i Borgafjäll. Hotellet ska spegla fjällen och björkarna ramade in det vackert gula. Hästensängar och golvvärme, badtofflor och öppna spisar. Relaxavdelning med bubbelpool ute och med bubbel i glasen vänligt designade av Efva. Middagar i särklass ackompanjerade av vin och softa toner och en oklanderlig service.

För att uppväga den massiva lyxen och lättjan vandrade vi upp på Borgahällen med sol och vackra färger i sällskap men med vinden frånvarande. Hyrde cyklar och trampade längs fjällsjöar och porlande bäckar. Vandrade i björnland och lät oss förföras av det vackra gula och röda och den höga klara luften. Förra året gav jag mig själv i löfte att åtminstone en gång per år få fjällvandra, det är ett löfte jag inte kan se skäl att någonsin bryta.

Skrot på väg upp på hällen.

1235 m.ö.h och magiskt vackert.

Skrot på fågeljakt.

Efter dagar i superlativens tecken och då en tillfällig minnesförlust på ett effektivt sätt utplånat det som kallas vardag kom vi idag hem. Kände irritationen komma när vi närmade oss. Måste hitta ett sätt att förhålla mig. Tittar på bilderna och låter dem ge mig lite av känslan jag behöver. Det blir vandring nästa år också. Och året därpå, och året därpå....

/ Höst-Vinter