Det är inte helt lätt att bestämma sig för vad man ska tycka om Kents nya skiva Röd. Jag älskar Kents
Hagnesta Hill, grått, kallt, smärtsamt och så mycket November. Nu har poetiskt
ordvrängeri bytts ut mot ett förakt gentemot språket. Ledsna, mörka gitarrer och munspel har ersatts av
discobollar och
blippande rymdljud. Det betyder inte att det nya nödvändigtvis är dåligt men jag är i alla fall säker på att det inte är lika bra. Låtar som
Kevlarsjäl och Stoppa mig i juni (lilla Ego) skämtar man inte bort som min kollega
Mel skulle ha uttryckt saken.
Bra med den nya skivan är: snygga ljudbilder, det kan bli riktigt bra live, går nog bättre att springa till än de föregående skivorna och den känns bättre än Tillbaka till samtiden. Och bästa låten än så länge är Hjärta. Men vi får se... tiden får utvisa slutbetyget.
1 kommentar:
Min fösta tanke var som sagt; djup besvikelse. Men. Jag får väl ge det ett antal lyssningar och se.
Men kent för mig är gitarrer, vemod, melodier och power. Inte elektronisk datamusik. För mig var kents musik äkta känsla innan. Nu vet jag inte vad det är.
Skicka en kommentar