Igår när jag skulle sova funderade jag på de anhöriga till offren för dödligt våld. Heléns föräldrar ville inte resa en gravsten förrän mördaren var infångad. Om det som drabbat dem skulle drabba mig skulle jag så klart vilja att gärningsmannen greps och straffades, men fråga är om man inte samtidigt skulle bli lite besviken. Den gärning personen i fråga begått är så fruktansvärd att den aldrig kan förklaras på ett logiskt acceptabelt sätt. Och sannolikt är personen dessutom så skadad att han eller hon varken kan eller vill ge någon förklaring. Man får en gärningsman men inga svar. Den frustrationen måste vara helt galen att leva med. Offren blir offer igen. Den stora vinsten med att fånga mördare måste därför vara att de efterlevande får en känsla av någon typ av rättvisa när gärningsmannen berövas sin frihet. Sina nära och kära får de aldrig tillbaka men gärningsmannen får åtminstone inte gå runt och njuta av livet i frihet, kanske lite primitivt men i högsta grad förståelig. I dagarna tar hovrätten upp det så kallade Sturebymordet, alltså mordet på Therese Johansson Rojo. Hennes banemän riskerar fyra år inlåsning. Samhället har bestämt att är man 15 år eller äldre så är man (så till vida att man är frisk) förmögna att skilja rätt från fel och ska därmed kunna straffas för sina gärningar. Fyra års inlåsning riskerar de. Jag undrar vad Therese anhöriga känner.
Ska släppa ämnet här. För den här gången. Läs boken.
/ Vinter, er vän i boktipsdjungeln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar