Lite öppenhjärlig igen, otäckt!

Fredagens syndande krävde sitt offer och jag snörade på mig löparskorna. En minusgrad och lätt snöfall. Halt, mörkt och hårt. Kent, the Cure, Lisa Miskovsky som goda följeslagare. 1,9 mil senare var hjärnan överens med kroppen om att jag gjort bot och jag stapplade in i duschen där varma strålar gjorde sitt bästa för att få tillbaka rörlighet i trötta muskler igen. Jag förstår att det kommer att göra ont att springa maraton i maj men det är inte smärtan som skrämmer mig. Det jag är riktigt rädd för är att kroppen ska vinna över huvudet. Tänk om mina höfter säger "nej nu räcker det" och min hjärna inte kan lura dem att fortsätta. Tänk om mina ben säger "no way" och hjärnan svarar "ok, då stannar vi här". Det får helt enkelt blir en hel del träning fram till den där hemska helgen i maj. Både fysisk och mental. Kanske måste jag till och med ta mig samman och besöka det där hemska stället som kallas för gym...

Har varit på så dåligt humör idag. Min stackars sambon får naturligtvis klä skott och jag beundrar Sambon för tålamodet då jag försöker trigga igång ett bråk. Av högst oklara (och egentligen uppenbart orimliga) skäl kände jag mig ensam och låg. Inte bara lite sådär så att shopping av Björn Borg-underkläder skulle göra mig lycklig utan på riktigt. Sur, grinig och låg. Jävligt charmigt! Så kom en massa vänner på julfika. Hela lägenheten fylldes av bra människor, goda vänner, betydelsefulla byggbitar för lycka. Så det var omöjligt att inte bli på gott humör igen. Tack för att ni kom vänner och tack för att ni finns i mitt liv.

Lillebror jag läste din (ypperliga) blogg och bugar för dina vänliga ord. Kanske är det så att jag teknisk behärskar det här språket hyggligt men jag önskar att jag kunde uttrycka mig som du. Jag önskar orden flöt lika lätt för mina händer som de gör för dina. Jag önskar mina ord inte var så konkreta. Det finns så mycket jag skulle vilja säga eller skriva men jag vet egentligen inte om jag vill göra det. Det skrivna ordet är svart på vitt och oåterkalleligt, jag är nog inte mogen det. Jag hoppas ni som känner mig inte drar er för att läsa mellan raderna. Jag hoppas ni ser mer än bokstäverna.

Dagens låttips är givet och det blir en gammal klassiker. Lyssna på the Cures Lovesong. Lycka och olycka. Tror jag.

/ knäpp-Vinter