Snöröjning och surkärring

I staden där jag bor är snöröjning ett okänt begrepp. Åtminstone för de beslutande i kommunen, för oss vanliga skattebetalare är begreppet bekant men bara på ett teoretiskt plan. Under devisen "varför ta bort snön som ändå försvinner av sig självt" låter man gubbar med rollatorer, mammor och pappor med barnvagnar och fattiga studenter på cyklar ta sig fram bäst de kan. Möjligen skulle man kunna förledas att tro att finanskrisen skulle vara orsaken till den obefintliga snöröjningen men jag har bott här länge nog nu för att med säkerhet veta att så inte är fallet.

Efter att ha avtjänat en dag i det godas tjänst och avslutat det hela med ett fåfängt försök att tillsammans med Robocop besegra två kollegor i den ädla sporten badminton kastade jag mig upp på min blå trotjänare med dåliga däck och begav mig hemåt. En mellanlandning på ICA och middagen med efterföljande fruktsallad var säkrad. Snön som kanske i en annan stad hade förpassats till lämpliga högar till förmån för en snöfri väg var av koncistensen sorbe. Konstigt nog var denna sorbe tämligen klistrig vilket medförde problem för den blå trotjänaren där däcken snurrade trögare och trögare och mina skor blev vitare och vitare. Hämtade Skrot på dagis och med henne i koppel på vänster sida och med cykel och matkasse på höger sida styrde vi bestämda steg hemåt. Det hade varit mycket lättare om hjulen faktiskt hade gått att snurra på den blå trotjänaren men jag försökte hålla en positiv approach och trösta mig med att jag åtminstone fick bra träning i högerarmen där jag drog cykeln efter mig.

Lätt irriterad och ganska svettig börjar vi bakifrån närma oss en kvinna med något typ av vit, lurvig hund i koppel. De är på väg åt samma håll som vi och Skrot får naturligtvis syn på hunden. Skrot, som är en av naturen mycket vänligt sinnad varelse som ser en potentiell vän eller åtminstone lekkamrat i allt på fyra ben med päls, tycker att det är en bra idé att vi ska hälsa på den vita lurviga. Jag meddelar henne ett tydligt "nej" och låter henne förstå att idag är fel dag att testa mattes tålamod. Jag säger till Skrot att gå "här" vilket betyder att hon ska gå bredvid mig och hon fogar sig snällt. Nu bromsar kvinnan med den vita lurviga upp och vänder sig om. Jag upprepar mitt "här" och Skrot är en snäll hund och lyder. Vi passerar kvinnan som helt uppenbart har stannat för att låta sin hund hälsa på min. När vi har passerat hör jag henne säga till sin hund "bry dig inte om den där sura tjejen". 

Jag tror att alla hundägare kan känna igen sig i det här. Låter man inte sin hund hälsa på andra hundar är man en surkärring. Att respektera ett enkelt "nej, hon får inte hälsa" är inte att tänka på utan det måste följas upp av en förklaring som sällan godtas. Jag blir så trött. Jag har inte skaffat hund för att få prata med kreti och pleti i parken. Och jag är ingen surkärring. Faktiskt.

Kom hem till slut och ställde ner trotjänaren i källaren så den tinar. Nu ska jag laga middag så Sambon kan få sig lite till livs...

Peace out!

/ Vinter