Maran

Jag överlevde. Och det känns ju så klart positivt. Jag bestämde mig för att springa maran den 31:e maj förra året och nu är det alltså äntligen överstökat. Målsättningen var att jag skulle ta mig i mål och att jag skulle springa hela vägen vilket jag lyckades med. Tiden, 4 timmar och dryga 30 minuter är jag nöjd med. Varmt var det men de som känner mig vet att jag gillar värmen och jag kan inte säga att den störde mig. Längs vägen fanns duschar utplacerade och när man sprang genom dem var vattnet så kallt att man ofrivilligt drog efter andan. Dessutom fanns inte mindre än 17 vätskestationer, bananutläming och annat så det gick ganska bra att hålla värmen och energibristen i schack. 

Tyvärr tvingades kär Bror att bryta loppet efter cirka 25 kilometer på grund av en elak förkylning. Kär Bror är världens bästa bror och jag vet att han delvis valde att springa för min skull vilket i efterhand naturligtvis inte känns alls bra. Han är på bättringsvägen nu men det känns skittrist att han mått dåligt och mitt samvete är smutsigt. Om han bestämmer att han vill springa nästa år tänker jag betala hans anmälningsavgift och min egen och så får vi göra ett nytt försök då.

Helgen var i övrigt fantastisk med världens bästa familj här och mycket support från goda vänner.

I veckan väntar fotbollsmatch om kroppen bestämmer sig för att repa sig till onsdag kväll det vill säga. Sen ska min goda vän E ta examen på torsdag och det ska bli superkul. Äntligen är hon klar med det där pluggandet och kan träda i det godas tjänst, hon kommer bli en grymt bra konstapel. 

/ Vinter