Novemberpromenad i oktober.

Igår höll min vän E i den träning som är öppen för alla medlemmar på Brukshundsklubben här i stan där jag bor. Naturligvis ville Skrot och jag ta tillfället i akt att få ställt utom rimligt tvivel vilka fel jag gör när vi tränar så dit skulle vi. Eftersom bilen återigen hälsar på bilmeken på landet fick det bli en promenad till klubben som ligger på andra sidan stan. En timme kan det väl ta tänkte jag, full av optimism. Vi hade inte gått många hundra meter innan jag insåg att en timme var en fåfäng förhoppning. Numer vet Skrot och jag att det tar en timme om man springer minst halva vägen... 

Kents samlingbox kom igår och jag passade på att lägga över Verkligen på mobilen innan vi gav oss av. Pluggade i lurarna och njöt av skivan som jag inte hört på länge och konstaterade att det kärleksfulla gitarrmanglandet hör till dåtiden när det gäller Kent. Det var dimma, träden stod kala och det var mörkt. Det var så fuktigt i luften att till och med mitt spikraka hår övervägde att böja sig lite. Det var helt enkelt Kent-väder, en novemberpromenad i oktober.

På väg till klubben såg det ut såhär...

/ november-Vinter

Konsert-lycka!

Anna Ternheim är förnuftig nog att ge sig ut på turné! Lycka lycka! Bland annat spelar hon på Katalin i Uppsala 30:e januari. Biljetterna släpps klockan 09 på fredag och kan köpas på Ticnet. Jag ska definitivt gå och kommer köpa biljett på fredag. Om ni vill göra mig sällskap så skicka ett mail!

/ Glad Vinter

Har ingen smart titel på det här...

Korsade återigen Sverige men denna gång på regnvåta och nattsvarta vägar. Skrot var nog rädd att jag skulle somna där i mörkret för hon satt upp hela resan, höll vakt bakåt så att ingen hjälmprydd motorcykelförare skulle komma och attackera oss. Men det var bara vi och lastbilschaffisarna ute denna söndagnatt. Lämnade de släta stammarna och horisonten som skänkt några dagars lugn. Lämnade människor jag älskar mycket där blod och lojalitet är synonymer. Lämnade allt detta på nattsvarta vägar och det kändes tomt. Det tar inte många minutrar för lugnet att infinna sig, det tar ännu färre sekunder för lugnet att försvinna.

Bilen för oväsen igen. Denna gång är det inte ett obekant knarrande i framvagnen utan ett högst definierbart och tydligt ljud av hål i en ljuddämpare. I ösregnet åker Far och jag runt för att hitta någon plats som på en söndag kan lyfta upp bilen så han som lekmanna-mek kan meddela dom. Till slut står vi under den och konstaterar att det är hål på främre ljuddämparen och avgasröret är av. Jag kommer inte överklaga till högre instans. Sambon bokar tid hos meken på landet. Det är roligt att vara bilägare.

Nu ny måndag. Ny vecka. Nya överraskningar. Jag väntar med spänning. 

/ Vinter

Kort hår

Inte blogga i affekt. Inte blogga i affekt. INTE BLOGGA I AFFEKT. Jag bloggar i affekt.

Jag har sedan länge förstått att mitt hår är slitet som f-n och behöver klippas och idag äntligen samlade jag kraft och gick till en så kallad frisör. Jag ville bara klippa topparna och tänkte (naivt nog) att det klarar vilken klåpare med sax som helst. Frisören frågade hur jag ville ha det och jag sa att jag ville klippa max fem centimeter. Vill du ha en jämn längd? frågade hon och jag är säker på att jag besvarade frågan med ett tydligt ja. Jag har aldrig klippt mig hos henne tidigare och hade ingen koll på hennes teknik men efter en kort stund och mycket snack från hennes sida fattade jag att jag hade förlorat klart mer än fem centimeter och det var definitivt inte längre jämnlångt. När hon var klar insåg jag att jag numera har kort hår.

Om jag hade varit en cool och stark typ hade jag sagt till henne att detta var verkligen inte vad jag bad dig om så nu får du vara så snäll och sätta tillbaka det där håret för jag gillade faktiskt min långa hästsvans även om du inte gjorde det och jag ville bara klippa topparna och inte ge fria händer till nån med alldeles för mycket egna ambitioner och idéer. Men jag är inte cool och ganska svag så jag sa inget. Så nu är jag arg. Arg på henne och arg på mig själv som inte fattade att hon var så lömsk, arg på mig själv för att jag inte sa något. Arg för att jag ville ha långt hår.

När jag gick därifrån var jag faktiskt så besviken att jag kände för att gråta en tår men så kom jag att tänka på att det är rätt futtigt att gråta över hår som förhoppningsvis växer ut igen. Men om ni ser en tjej som vägrar ta av sig mössan i vinter så är det sannolikt jag eller någon annan stackare som hamnat under den här illasinnade frisörens sax.

Affekt affekt affekt. Jag är så arg.

/ arrghVinter

En resa mot havet

Korsar det höst-Sverige jag håller kärt med P3 och Skrot som enda sällskap. Kommer till slut fram till vackra bokskogar där stammarna står släta på rad och löven som nu är rödbruna täcker marken. Efter många timmar och ont i rumpan hittar jag staden vid vattnet där horisonten är långt borta och himlen alltid är mäktig, högt över mitt huvud. Staden som för alltid kommer att äga en del av mitt hjärta.

Går en promenad med Skrot och känner pulsen sjunka. Pulsar genom löven och den där gränsen mellan en känsla av olycka och lycka som ibland är otäckt nära känns långt bort. Går på stranden och Skrot jagar de vita gässen och finkornig sand letar sig in i mina skor och in mellan mina tår men det gör så klart ingenting. Lukten av tång som för någon som inte är uppvuxen här sannolikt är frånstötande kittlar min näsa med gamla minnen. Jag blundar och hittar en känsla av evighet. Och lugn.

Jag har det bra.

/ havs-Vinter

Omfall...

... eller ingen plan är så bra att den tål första kontakten med verkligheten.

Helg igen som knappt märkbart bryter av de veckor som rusar förbi och kallas för höst. Söndag och som vanligt är jag säker på det. Säkerheten på söndagen tilltalar mitt strukturerade jag. 

Var på vinprovning igår med vänner på ett tjusigt ställe som jag tyvärr inte får beskriva närmare här. Eftersom jag skulle börja jobba klockan 17 och arbete och eget intag av alkohol, till skillnad från andras intag i relation till mitt arbete, är en paradox så blev det en vinprovning minus vin för mig. Lite annorlunda men jag kan i alla fall med säkerhet intyga att maten till vinet var god. 

Jag trodde jag skulle sluta jobba klockan 3 men klockan 07 i morse när jag så skulle överge min arbetsplats för den tämligen lockande platsen sängen insåg jag att under de 14 timmar av mitt liv som jag just avnjutit i det godas tjänst hade jag suttit framför datorn de sista nio. Naturligtvis helt utan rast eller avbrott för annat än att skicka papper i vänstervarv. Dessa nio timmar kan vara en direkt konsekvens av diverse faktorer som till exempel omständliga avrapporteringsrutiner,  omfattande arbetsbelastning eller att jag helt enkelt är väldigt saktfärdig. Oavsett vilket så hade jag just suttit längre framför datorn än den genomsnittlige skattebetalande kontorsarbetaren på valfri ort  i Sverige en genomsnittlig dag och då hade jag ändå redan jobbat fem timmar när jag påbörjade jobbet framför datorn. Men jag kan nu berätta för polisförbundet och för min arbetsgivare, det är ingen fara! Jag tror inte jag kommer dö i förtid för detta, jag känner mig pigg idag och det var faktiskt kul. Så låt oss jobba tio timmar i sträck! 

Idag skulle jag ha åkt med min vän E för att kolla när hon och Tix tävlade men omständigheter över vilka jag inte har något som helst inflytande ville annorlunda. Omfall och en dag hemma med städning blev ett substitut, om än inte lika roligt.

Så efter någon timmes sömn kände jag ett trängande behov av god frukost. Drog på mig skönaste Killah-jeansen och en tröja. Letade en stund efter plånboken innan jag förstod att jag glömt den på jobbet. Gjorde husrannsakan i den sovande Sambons väska och utverkade ett kortfristigt lån om 100 kronor. Promenerade, eftersom morgonpromenader kanske är karaktärsdanande, till den lokala frukost-dealern. När jag skulle betala insåg jag att jag inte längre hade pengarna. Sprang hem, morgon-löpturer är säkert också karaktärsdanande och om inte det så åtminstone ett bra straff för slarv. Ytterligare ett kortfristigt lån senare var jag tillbaka och löste ut varorna. Blev en dyr frukost. Och med det flyt jag har är jag säker på att det är den illasinnade lövblåsaren som tycker att det är ett otyg med sovande skattebetalare på söndagmorgnar som har hittat mina pengar. Arrgh.

Tränade lite med Skrot i trädgården. Ni får en bild.

Min helg blev inte riktigt som planerat... tyvärr. Men den var bra ändå. Tur det är måndag i morgon, ny vecka, nya överraskningar ;)

/ flexibel Vinter 

JO, musik och objektiv

På unt.se kan man idag läsa att förre FP-ledaren Maria Leissner som nu tydligen är ordförande för Delegationen för Romska frågor har JO-anmält Uppsala kommun, Akademiska sjukhuset och polisen för hur man behandlade de romer som i somras vildcampade på området Kap mitt i centrala Uppsala. Om någon är obekant med händelsen så var det alltså så att att en romsk kvinna skadades i en trafikolycka och vårdades på Akademiska sjukhuset varvid hennes släkt ville vara nära och därför slog läger på Kap. Efter att ha bott på platsen i veckor, gjort sina behov i buskarna och stulit papper på den intilliggande minigolfbanan avvisades sällskapet till slut till en campingplats. Nu har så en JO-anmälan lämnats in. Om sällskapet inte hade varit romer utan italienare, engelsmän eller ett stort gäng skåningar hade det aldrig varit tal om att låta dem vildcampa på Kap över huvud taget. De hade, som andra besökare av Uppsala, hänvisats till campingplatser eller hotell. Och det hade inte varit snack om diskriminering. Den omständighet att ett sällskap tillhör en i många fall diskriminerad grupp kan inte ge legitimitet åt vildcamping i city, avföring i buskarna och stölder men det är inte PK att säga! Jag trodde att arbete mot diskriminering skulle vara drivet av målet att ingen grupp ska behandlas sämre än någon annan på grund av ursprung, sexuell läggning, hudfärg etc. Jag trodde inte att antidiskrimineringsarbete syftade till att ge vissa grupper immunitet mot de regler som gäller övriga i samhället. JO-anmälan? Jag blir trött!

Nu något roligare, veckans musiktips! Satt en onsdagkväll i en bil och väntade på bättre tider och regnet vräkte ner i sådana mängder att inte ens högsta farten på vindrutetorkarna förmådde hålla den syndafloden stången. Hörde då låten "Hör dåligt fattar trögt" framförd av Emil Jensen som någon på P3 hade det extremt goda omdömet att spela. Jag fastnade direkt. Har ni ännu inte haft turen att höra den kan jag varmt rekommendera er att se till att få tag på den, det går naturligtvis att lösa på högst legal väg på nätet. Låten handlar om dåligt självförtroende, om behovet av klartext och om konsten att inte fatta det som är uppenbart. Ungefär. Jag gillar svagheten. Självklart är det så att jag hör dåligt och fattar trögt och kände mig glad över att i herr Jensen ha hittat en like. Säg som det är. För jag fattar trögt. Bra låt. 

Idag har jag fått mitt nya objektiv och jag känner mig som när jag var liten och fick ett garage i julklapp den julen vi firade hemma hos min farmor. Jag hade en hang-up på bilar och garage å sånt (jävligt rolig unge tyckte säkert min mor) och blev överlycklig över garaget som hade en hiss man kunde veva upp och ner. Jag blev inte riktigt lika till mig idag när jag hämtade objektivet men nästan. Det är ett 17-85 IS för er som det betyder något för och för er andra betyder det bara att ni sannolikt kommer fastna på ännu fler bilder framöver. I morgon ska det få följa med mig på jobbet. Kanske kommer jag någon gång lägga upp nåt här...

Nu dusche.

/ Vinter

Skön söndag

Efter ack så kort men angenäm sömn packade jag cola och kex i Klättermusen, stuvade in Skrot i bilen och lånade ut bilnycklarna till Sambon. Vi styrde kosan ut i skogen, eller åtminstone till en p-plats nära skogen. Gick ner mot vattnet, rullade ut liggunderlaget och förbannade att solglasögonen låg hemma. Söndagspigga typer i våtdräkt utnyttjade vinden till kite-surfing. En filur i 91:an Karlsson uniform gled förbi. Lutade mig tillbaka och slöt ögonen. 

Mer söndag åt folket! Mer friluftsliv åt folket! Nu vet ni vem ni ska rösta på i nästa val!

På vägen hem lyssnade vi på P3 som handlade om att träffa kärleken på nätet. Reportern kommenterade Katy Perrys "I Kissed A Girl" med att hon minsann också kysst tjejer. Flera gånger. Och det är ju inte jätteintressant men kul för henne eller nåt. Reportern fortsatte att prata om möjligheten att träffa någon av samma kön på nätet trots att man utåt lever ett straight Svenneliv och benämnde de tjejer som gör det för Lesbian-Wannabies. Jag kanske inte fattar nåt men är det i så fall inte Lesbian-don´t-Wannabies vi talar om? Varför annars i det fördolda? Och är inte en Wannabie per definition en person som vill vara något som den personen egentligen aldrig kan bli? Jag hoppas att någon gång innan jag dör (vilket förhoppningsvis infaller om i runda slängar 250 år) så ska det inte spela någon roll. Ingen som helst roll. Inga Wannabies. Inte i något sammanhang. Aldrig. Bara människor som är precis den de vill vara. Utopi kanske, vi får väl se om 250 år...

Rykten gör gällande att jag kommer få älg och kantareller på söndagmiddagen idag :) Lycklig älg och lyckliga kantareller. Så klart.

/ språkfacist Vinter

Ambivalent och öppenhjärtlig

We make our own choises, we pay our own prices. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inleder detta inlägg med ett citat från filmen Bound. Det är ju superflatan Corkys kärlek Violet som försöker låta lite sexig eller nåt när hon väser fram den där linen. Jag gillar egentligen inte den person Violet är i filmen men jag måste ge henne att hon levererar en schysst replik. We make our own choises, we pay our own prices. Ja så är det väl, ett liv fullt av egna val till ibland inte helt förutsebart pris. Grisar och säckar. Ni vet. Om någon äger en kristallkula tror jag inte att vederbörande har någon anledning att vara rädd för ett tillfällig värdeminskning av den samma... Oavsett finanskriser.

Det är fredag. Och som vanligt kunde vem som helst ha kallat dagen måndag eller torsdag men ingen hade kommit undan med att påstå att det är söndag. Inte i min värld. Men det är fredag, det är jag rätt säker på. Jag ska jobba i natt, fredag eller ej. Det blir nog bra. Brukar känna mig rätt laddad för jobbet men inte idag... kanske är det ett gott tecken, vi får väl se.

Har idag varit och tränat tillsammans med min PT E som fortfarande inte har gett upp hoppet om Skrot (jag vågar inte fråga hur hon ser på mina chanser till att bli en godtagbar förare). Det är så kul! Blir så glad när Skrot tittar på mig och gör sitt allra bästa för att förstå vad det är jag vill att hon ska göra. Jag förstår hennes förvirring. Skrot är en himla skön typ men hon är ju hund och har man då en otydlig matte som ger instruktioner vore det konstigt om inte viss förvirringsrisk förelåg. Men hon gör sitt bästa, och jag med faktiskt, så jag hoppas att vi ska kunna närma oss våra mål (som jag ännu inte har för avsikt att skriva ut här).

Var på gott humör hela förmiddagen. Kände mig trots lite sömn ganska pigg. Sen när jag kom hem vid lunch efter träningen blev jag lite låg. Vet inte vad det kom ifrån, jag har känt mig ganska glad och positiv länge... kanske bara en formsvacka. Tänkte köpa mig lite lycka och gick till stan. Köpte underkläder, vet inte om det gjorde mig lycklig. Ville köpa nya byxor att springa i. Blev lite provocerad när jag förstod att klädindustrin inte tyckte att min kropp tillhör en kvinna. Lät det anstå. 

Min käre Bror flyttade från stan där jag bor för ett och ett halvt år sedan och bosatte sig långt bort. Tomrummet efter honom har varit omöjligt att fylla trots hårda försök. Idag saknar jag honom lite extra. Kanske en bidragande orsak till lågheten...

Just nu spelar de låten "I Would Die For You" med Prince på radion och det är ju en smula ovanligt. Ännu mer avvikande från gällande P3-norm är att det är andra gången idag de spelar den. Lyssna på texten om ni får tillfälle någon gång och fundera på om det är kärlek eller fanatism. Han har kanske glömt att Living is the only thing worth dying for...

Nä jag är ledsen att jag tråkar ut er. Jag tråkar ut mig själv. En 2-timmars powernap och jag räknar med att vara tillbaka i gamalt fint slag.

Be carefull out there!

/ ambivalent Vinter

Post trauma

Beställde boken Hanteraren. Avi kom i brevlådan. Skulle hämtas ut hos the-local-mail-dealer. Bråttom efter jobbet. Bara två framför mig i kön. En snubbe ska skicka post till Colombia. Klockan tickar. Snubben bakom disken inte helt rapp. Tittar på datorn. Tittar på kuvertet till Colombia. Fyra namn på brevet. Bara plats för två på datorn. Funderar. Klockan tickar. Bråttom. Vilka namn ska han välja? Klockan tickar. Jag börjar bli stressad. Postsnubben börjar skriva in info i datorn. Pekfingervalsen. Raderar, väljer de två andra namnen. Tittar över kanten på sina glasögon. Klockan tickar. Jag blundar. Flyger över disken. Flyttar postsnubben med en bågspännare. Skriver in adressen med ena handen. Tar emot 100 kronor med den andra. Lämnar tillbaka en tia samtidigt som jag sätter dit frimärkena. Önskar en bra dag. 15 sekunder, nästa kund tack! Tittar upp. Postsnubben håller fortfarande på och funderar på vilka namn han ska skriva. Tar ett djupt andetag. Klockan tickar. 

Har ännu bara läst 59 sidor av boken, som alltså heter Hanteraren är skriven av Dick Sundevall. Sundevall har tidigare skrivit en bok som heter Tre Bröder och som handlar om en dödskjutning i Rinkeby för ett antal år sedan. I den boken vill Sundevall belysa vad han ansåg vara brister i polisens förundersökning. Sundevall har också gjort tre dokumentärfilmer om Joy Rahman som dömdes för mord men som frigavs efter åtta år. Jag tycker att Sundevall gör det lite lätt för sig då han ger sig på indiciemål och genom att peka på de svaga länkarna försöker framstå som en samhällets-, demokratins- och lagstiftningens beskyddare. Min högst personliga övertygelse är att Joy Rahman är skyldig som synden, vad gäller mordet i Rinkeby vet jag för lite. Jag är rädd att Sundevall i sin ambition väcker tvivel hos människor helt i onödan. Min tilltro till rättsväsendet i allmänhet och polisväsendet i synnerhet är stor och rubbas inte av det Sundevall skriver men så är det naturligtvis inte för alla och jag tror att förtroendet för de rättsvårdande instanserna är av största vikt i ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Det är möjligt att allt det Sundevall skriver är sant men det finns ju alltid olika vinklar att se saker ur... Återkommer när jag läst ut boken.

Har varit ute i skogen nästan hela dagen idag. Hade med lunch och fika och Skrot och jag åkte ut med min kompis E och hennes Tix. Solen sken och det var vindstilla. Helt underbart. Livskvalitet att var ute så. Trivs som bäst när jag får sätta på mig kängorna, Lundhagsbyxorna (skogsbrallorna i Skrots värld) och ett gäng tröjor och jacka, packa ner mat och fika i Klättermusen-ryggan (Sambon tycker att det är lite töntigt att ha klätterryggsäck när man inte klättrar). Kameran och en påse hundgodis. Sällskap av Skrot och en god vän. Prima liv.

Nu ska jag snöra på mig löparskorna :)

/ Vinter

Har du tråkigt?

Och tio minuer över? I så fall kan du underhålla dig med det här: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1321897/sa-smarta-ar-expressen.se-s-lasare Nu har du alltså chansen att jämföra din IQ med den genomsnittlige skvallerpressläsaren. Det du! Gnugga knölarna och gör en insats, Mensa Wants You!

/ Vinter

PT och shopping

Jag har begåvats med en PT! Om någon läsare av denna blogg (om det över huvud taget finns sådana) mot all förmodan inte vet vad en PT är så är det alltså en Personal Trainer. Kända och coola personer har ju haft det i åratal men jag är lite efter. Det är dock inte på gymet jag har min PT (även om jag skulle behöva en där med), vilket kanske är det vanligaste, utan på lydnadsplanen. Tanken är alltså att jag på något outgrundligt sätt ska lyckas få Skrot att bli en hund som duger att tävla i lydnad med. Det är i samband med det outgrundliga som min PT kliver in i handlingen. Min PT är E som jag tidigare nämnt här i bloggen, hon är nämligen en fena på att träna inkompetenta mattar och hon verkar inte tycka att hoppet är helt ute för mig och Skrot. Eller inte för Skrot i alla fall. Så igår var vi på Klubben och tränade och om jag sträcker lite på mig och skakar av mig att jag bitvis kände mig... ska vi säga... inte helt kompetent? så var de riktigt kul! Blev peppad att träna massor och ni som känner mig vet ju att detta är lite av mitt bekymmer... jag har bara två lägen, full fart framåt eller inte alls. Så vi får väl se hur det går. Jag hoppas att E kan tänka sig att fortsätta sitt uppdrag och jag hoppas att Skrot och jag ska kunna lösa ut oss sen för jag har hört att sådana där PTs inte är gratis...

När jag och Skrot hade gjort våra tappra försök till perfekta ingångar till fot och snabba lägganden visade E och hennes Tix hur det ska gå till. Tror att både jag och Skrot var gröna av avund... Ni får se en bild. E och Tix har förresten en blogg som ni kan läsa på  http://ixblitztix.blogg.se/index.html .

Idag är det söndag och hösten har visat sig från sin inte helt smickrande sida med blåst och regn. Men lite mysigt är det. Dessutom legitimerar det ju kul aktiviteter som shopping! Upptäckte till min stora glädje att JC har Killah-jeans så jag var tvungen att köpa ett par. Lyckades på något sätt övertyga mig själv inte bara om att jag förtjänar dem utan att jag faktiskt också behöver dem. Jag är lättlurad ibland. Just nu funderar jag på om jag inte behöver ett nytt objektiv till kameran... jag tror nästan att det är ett måste. Jag och vill-ha-trollet på min axel ska ta ett allvarligt samtal. Senare.

Har hunnit springa en sväng idag också. Regnet vräkte ner och musiken var bra. Ett skönt liv.

Nu ska jag och Skrot göra vår läxa i trädgården. Och så ska jag fundera på det där objektivet :)

/ Shopping-Vinter

Var går gränsen...

... för hur mycket våld man ska behöva tåla på jobbet? Det känns som en både ganska intressant och relevant fråga som jag tyvärr har fått fundera på några gånger. 

Någonstans tycker jag att presumtionen borde vara att ingen i sin yrkesutövning ska behöva tåla att bli utsatt för något som helst våld (eller hot för den delen). Varken personal i vården, slaktare eller VDn för Vin och Sprit ska gå till jobbet och tänka att "en käftsmäll kanske det blir idag, men så är det ju bara när man har det jobb jag har". 

På mitt företag är det inte sällsynt att man får ett vitt brev med Tingsrätten som avsändare där man får en order om inställelse för att vittna om avsaknaden av bilbälte, förekomsten av dimljus, bevittnande av skador vid en misshandel eller något liknande som fyller juristernas dagar. Det är inte heller helt ovanligt att man får ett likadant vitt brev där man i egenskap av målsäganden kallas till rättegång för att man blivit utsatt för våld eller hot om våld. I rätten ska man då berätta om vad man blivit utsatt för och sedan yrkar åklagaren att man ska tilldömas ett skadestånd. Den misstänktes advokat vitsordar beloppet så som förvisso varande skäligt men invänder genast att ett visst mått av våld ska poliser vara beredda att mötas av samt stå ut med utan ersättning som en del av deras yrkesutövning. Så till vida att man inte blivit halvt förlamad går Tingsrätten inte helt sällan på advokatens linje och utdömer noll kronor i skadestånd. Tingsrätten fäller samtidigt gärningsmannen till ansvar för handlingen men säger alltså att eftersom det är en polis som drabbats så blir det inte aktuellt med skadestånd. 

Varje gång funderar jag på varför de är så. Varför ska jag stå ut med att bli slagen eller hotad på jobbet? Varför ska jag när jag utför ett i ett demokratiskt samhälle, av staten beslutat arbete, med lagen som stöd tolerera att bli utsatt för våld eller hot? Om det finns någon som har ett bra svar på den frågan får ni gärna skriva en kommentar, för mig övergår det just nu mitt förstånd. Det kan inte vara meningen att det ska vara så.

/ fundersam Vinter

En bra chef

Om man dristar sig till att emellanåt läsa tidningar framstår det som en statistiskt fastställd sanning att den genomsnittlige svensken har en dålig chef. Det är högst oklart om det är för att chefen är en dålig person eller för att chefen är just chef som detta drabbat så många svenska arbetstagare. Min gissning är dock att det är chefens roll som chef som i många fall skapar ogillandet, det borde ju helt enkelt inte vara så att så många dåliga personer blir chefer... Jag har tidigare i denna bloggen kritiserat företaget där jag jobbar och vårt fack. Idag tänkte jag rosa lite istället.

Jag har många chefer, det är ju trots allt en statlig organisation jag jobbar för, och några av dem är grymt bra. Igår förövades ett grövre brott i den stad där jag bor och tack vare att min vän och vapendragare R kör som en biltjuv/gud så var vi förts på plats och jag utsågs av en chef som sitter inne att vara chef för insatsen ute på platsen. Kul tänkte jag, det blir en utmaning. Det tog inte många minuter förrän jag omgavs av kollegor med till vardags olika uppdrag och olika tjänsteställning men alla med ambitionen att göra ett bra jobb och göra det jag bad dem om. Vi genomförde under några timmar en insats för att reda ut det brott som begåtts och jobbade hårt med det. När jag var klar ute och ställde in bilen träffade jag några chefer och feedback på mitt arbete och de vänliga ord jag då fick med mig lyfte mig mycket. Det förtroende och den stöttning som mina chefer gav mig under och efter den här insatsen betydde mycket för mig som arbetstagare, så tycker jag en chef ska vara. Bra chef är inte en contradiction in terms. Men även om cheferna var bra den här gången var det kollegorna på fältet som ändå förtjänar det mesta berömmet. Allmänheten må klaga på polisen men då vet de inte vad de pratar om. Så är det.

Ja hur gick det förresten? Jo vi fångade en trolig gärningsman... vad gäller motivet vet jag inte men skulle gissa på någon av de tre klassikerna knark, pengar eller kärlek i någon form. En delseger för det blå laget.

Byter ämne. 

Har läst klart boken 102 minuter, den sanna berättelsen om kampen för överlevnad inne i World Trade Center som är skriven av Jim Dwyer och Kevin Flynn. Jag hade hoppats ganska mycket på boken som ni hittar under rubriken Facklitteratur i bokhandeln men blev lite besviken. Berättelsen handlar om ett stort antal människor inne i World Trade Center i samband med attacken 11 september. Det är naturligtvis ett ämne som inte går att helt värja sig för, det berör. Men det faktum att författarna berättar om så många olika människor gör att det snarare blir ytligt än djuplodande och det gör att jag inte blev så berörd som jag hade trott. Jag förstår att syftet med att namnge så många människor är att göra de för oss namnlösa offren för attacken till människor med ett liv och öde och det är ett gott syfte. Som litteratur blir det dock lite stökigt och ger inte berättelsen något flyt. Är man intresserad av byggnadsteknik och 11 september-attacken i allmänhet så är boken läsvärd men inte mer än så... så ni vet.

Nä nu ska jag gå och läsa nya numret av Utemagasinet och drömma mig bort innan det blir jobb igen.

/ Vinter