En bra chef

Om man dristar sig till att emellanåt läsa tidningar framstår det som en statistiskt fastställd sanning att den genomsnittlige svensken har en dålig chef. Det är högst oklart om det är för att chefen är en dålig person eller för att chefen är just chef som detta drabbat så många svenska arbetstagare. Min gissning är dock att det är chefens roll som chef som i många fall skapar ogillandet, det borde ju helt enkelt inte vara så att så många dåliga personer blir chefer... Jag har tidigare i denna bloggen kritiserat företaget där jag jobbar och vårt fack. Idag tänkte jag rosa lite istället.

Jag har många chefer, det är ju trots allt en statlig organisation jag jobbar för, och några av dem är grymt bra. Igår förövades ett grövre brott i den stad där jag bor och tack vare att min vän och vapendragare R kör som en biltjuv/gud så var vi förts på plats och jag utsågs av en chef som sitter inne att vara chef för insatsen ute på platsen. Kul tänkte jag, det blir en utmaning. Det tog inte många minuter förrän jag omgavs av kollegor med till vardags olika uppdrag och olika tjänsteställning men alla med ambitionen att göra ett bra jobb och göra det jag bad dem om. Vi genomförde under några timmar en insats för att reda ut det brott som begåtts och jobbade hårt med det. När jag var klar ute och ställde in bilen träffade jag några chefer och feedback på mitt arbete och de vänliga ord jag då fick med mig lyfte mig mycket. Det förtroende och den stöttning som mina chefer gav mig under och efter den här insatsen betydde mycket för mig som arbetstagare, så tycker jag en chef ska vara. Bra chef är inte en contradiction in terms. Men även om cheferna var bra den här gången var det kollegorna på fältet som ändå förtjänar det mesta berömmet. Allmänheten må klaga på polisen men då vet de inte vad de pratar om. Så är det.

Ja hur gick det förresten? Jo vi fångade en trolig gärningsman... vad gäller motivet vet jag inte men skulle gissa på någon av de tre klassikerna knark, pengar eller kärlek i någon form. En delseger för det blå laget.

Byter ämne. 

Har läst klart boken 102 minuter, den sanna berättelsen om kampen för överlevnad inne i World Trade Center som är skriven av Jim Dwyer och Kevin Flynn. Jag hade hoppats ganska mycket på boken som ni hittar under rubriken Facklitteratur i bokhandeln men blev lite besviken. Berättelsen handlar om ett stort antal människor inne i World Trade Center i samband med attacken 11 september. Det är naturligtvis ett ämne som inte går att helt värja sig för, det berör. Men det faktum att författarna berättar om så många olika människor gör att det snarare blir ytligt än djuplodande och det gör att jag inte blev så berörd som jag hade trott. Jag förstår att syftet med att namnge så många människor är att göra de för oss namnlösa offren för attacken till människor med ett liv och öde och det är ett gott syfte. Som litteratur blir det dock lite stökigt och ger inte berättelsen något flyt. Är man intresserad av byggnadsteknik och 11 september-attacken i allmänhet så är boken läsvärd men inte mer än så... så ni vet.

Nä nu ska jag gå och läsa nya numret av Utemagasinet och drömma mig bort innan det blir jobb igen.

/ Vinter