Noviembre

Efter att de novembernakna träden i två dagar sträckt sina grenar mot en grå himmel som svarat med regnblöta snöflingor och en pinande vind så sken solen utanför mina (nyputsade) fönster i morse. November månad kändes plötsligt mer human. Lalehs sång November är fullkomligt lysande men jag har aldrig varit något större fan av månaden november. Men jag kan ha missuppfattat något. Novemberdimmorna är vackra. De små fina vattendropparna som fastnar i mina ögonfransar och som får till och med mitt ack så spikraka hår att fundera på att böja sig en aning har sin charm. De svarta stammarna och spretiga grenarna har tidigare skrämt mig lite men någonstans är det vackert. Går en promenad med Skrot och Anna Ternheim som sällskap och för en stund känns november som en bra tid. Det är mörkt, det är blankt, det är rått och utlämnat. Det är tid för reflektion och jag gillar det.  

Men idag sken solen som sagt och min vän E kom förbi och åt frukost innan vi åkte ut för att träna hundarna. E tror fortfarande att Skrot och jag ska klara av att tävla till våren, hon är helt uppenbart optimistiskt lagd. En konsekvens av detta är att jag vet vad jag ska göra med all eventuell dötid i vinter, ni hittar mig på en lydnadsplan. Min vän E är en ganska ny bekantskap men jag tror att jag i henne hittat en riktig vän och det värmer i novemberkylan.

Ni som ännu inte lyssnat in er på Anna Ternheims nya album Leaving On a Mayday gör det genast! Det är en order och det är för ert eget bästa.

/ November-Vinter