Muskler och regn.

Jag har länge levt i illusionen att jag är stor och stark. De som känner mig skrattar nog rått nu, det är en uppenbar villfarelse men jag har varit övertygad. Bergfast. Sambon och jag har köpt ny lägenhet, en trea. Skrot fyller snart tre och vill ha eget rum. Sambon vill ha ett bibliotek med läsfåtölj och ett litet bord där glaset med Caol Isla ska stå. Jag vill ha ett fotorum där jag kan sitta och försöka photoshopa de alster jag skapat i talanglöshetens namn. Oavsett vad det tredje rummet främst ska fylla för funktion ska vi flytta och det innebär ju rent fysiska insatser. Igår bar Sambon och jag ner alla de saker vi har på vinden (och följaktligen egentligen bara borde köra till återvinningen) och bar sedan upp dem fyra våningar till det nya vindsutrymmet. Det var tungt och jag fick återigen klart för mig att den styrka jag tror mig besitta är ett fantasifoster. Antingen är det dags att revidera självbilden eller börja med anabola. Stel och gammal känner jag mig nu i alla fall...

I väntan på att den ännu namnlösa nya trotjänaren ska göra storstilad entré i mitt liv bjöds inget annat alternativ än apostla-hästarna när arbetsgivaren idag återigen krävde mina tjänster. Långa steg och för mycket kläder, ljudbok och en stund för mig själv. På vägen hem stora svarta moln, mäktiga ovanför kyrktornens spiror. Mellan det massivt grå-svarta luckor vackert blå. Lukten av vår och regnet som en grå vägg. Inte ett höstregn, inte kallt, inte alls deprimerande. Syrefullt och livgivande, blöta byxor och droppar från kepsens skärm. Ljudet av regn, kanske det vackraste av alla ljud. Jag älskar våren. Jag älskar den känsla våren ger. Tar ett djupt andetag och njuter. 

/ Vinter