En resa mot havet

Korsar det höst-Sverige jag håller kärt med P3 och Skrot som enda sällskap. Kommer till slut fram till vackra bokskogar där stammarna står släta på rad och löven som nu är rödbruna täcker marken. Efter många timmar och ont i rumpan hittar jag staden vid vattnet där horisonten är långt borta och himlen alltid är mäktig, högt över mitt huvud. Staden som för alltid kommer att äga en del av mitt hjärta.

Går en promenad med Skrot och känner pulsen sjunka. Pulsar genom löven och den där gränsen mellan en känsla av olycka och lycka som ibland är otäckt nära känns långt bort. Går på stranden och Skrot jagar de vita gässen och finkornig sand letar sig in i mina skor och in mellan mina tår men det gör så klart ingenting. Lukten av tång som för någon som inte är uppvuxen här sannolikt är frånstötande kittlar min näsa med gamla minnen. Jag blundar och hittar en känsla av evighet. Och lugn.

Jag har det bra.

/ havs-Vinter