Jag är sjuk! Och naturligtvis är det helt galet synd om mig.
Vinterkräksjukan har helt plötsligt fått den definition i mitt liv jag aldrig önskade eller behövde och det är så klart en nära-döden upplevelse. Jag vet att jag har lovat att se mina egna
modesta problem i ljuset av de klart större bekymmer andra drabbas av (läs: omskärelse av kvinnor i Nigeria) men det är faktiskt en tröst för tigerhjärtan då kroppen värker. Jag är inte en större människa än så.
Tur att msn finns och tur att jag har vänner som orkar snacka bort en stund med mig där. Tur jag har Sambon som tar hand om mig. Tur jag har Doc i lapphelvetet som levererar kloka råd och försäkrar min överlevnad.
Och tur att Anna Ternheims skiva damp ner i brevlådan idag.
Kanske finns det hopp ändå.
/ Vinterkräket
2 kommentarer:
Ta det från en som vet. Man blir frisk, även om det innebär att man måste kärkas på (och smitta ned) ett helt X2000-tåg till Sundsvall.
Men jag håller med. Det känns nästan som att man ska dö när man mår som sämst i kräksjukan.
Att du mådde så dåligt får mig att känna mig som en skurk. En elak virusskurk.
uuuuuuuuh hatar den sjukdomen! det känns verkligen som att det är the end när man är uppe i det, men sen PANG så är den borta lika fort som den kom. lämnar dig dock lite utmärglad och matt men ändå. krya på dig kusinstackare!!! kram på avstånd. (som tur är)
Skicka en kommentar